Nu har jag sovit ut hela morgonen. Skönt! Jag glömde föresten att berätta om mitt lilla glädje-tårar-ögonblick igår. Det var nämligen såhär, att när vi var påväg till Kungsträdgården igårkväll vid 9 tiden så får jag plötsligt en hand runt min nacke. Personen som tar tag i mig vägrar släppa taget och börjar trycka mig framåt, fortare och fortare. Tillslut börjar jag komma ifrån mina vänner, då börjar jag bli rädd. Vem är det som har tagit tag i mig? Och vad vill den personen?
Precis i det ögonblicket som jag tänker säga åt personen att genast släppa taget, så släpper handen och det hörs ett fnitter. Jag vänder mig om, och där står Matilda. Matilda är en nära vän som bor i Skellefteå, för er som har missat det så har jag ju landställe där och har varit där 5 veckor av den här sommaren.
Hur som helst, det är typ flera hundra tusen människor i stan den här kvällen, och på just den där platsen av alla ställen i Stockholm, och av just alla kvällar, så stöter jag på Matilda som är på besök här i huvudstaden nu denna vecka med sin pappa. Jag blev hur glad som helst! Tillslut var vi ju tvugna att gå vidare mot Kungsan, så vi fick säga hejdå och så bestämde vi att hon skulle ta med sig sin pappa och komma och hälsa på oss någon gång denna helg. Ska bli jättetrevligt!

Väl inne bland allt folk och den höga musiken på Stureplan så kommer Mange Schmidt gående förbi med sin luva nerdragen över ansiktet. Åh nej, tro inte att vi inte såg dig Mange! Bättre lycka nästa gång, haha. Stackare, tyckte nästan lite synd om honom där han försökte komma ifrån alla tjejer som sprang efter honom. Men men, han är väl van antar jag :)