**Denna text har ingenting med mig själv och mitt liv att göra. Den har ingenting med mitt förhållande att göra eller någonting sådant, jag skriver inte om mig själv nu. Jag har fått ett önskemål om att skriva tips, sanningar och åsikter om kärlek, och hur blind den kan vara. Detta är för en vän till mig. Jag hoppas att jag kan hjälpa dig och få in dig på rätt banor igen, för det är du värd.**

Kärlek är inte bara ett ord som står för något bra, eller något dåligt. Kärlek är så mycket mer än vad själva ordet beskriver i stora drag. Kärlek för en människa kan vara helt olika från en till en annan. Det finns vissa som bara har fått uppleva den vackra sidan, men även dem som motvilligt har fått möta den sidan av kärlek som de flesta vill undvika. Alla vet att kärleken kan göra oss blinda, och vissa säger även att "kärleken är blind". Med detta menas att vi vill inte insé sanningen, men vi vet att den finns där. Vi blundar för den, och ignorerar den, lotsas som om den inte finns. Men innerst inne vet vi att vi blundar för något, bara för att vi inte vill bli sårade. Människan är rädd för att bli sårad.
Vi låter det gå så långt, att vi tillslut blir sårade av sanningen, som vi så länge har stött bort. Den når alltid fram till oss tillslut, oavsett om vi vill eller inte. Då blir man både besviken på sig själv, och på den eller det som har sårat oss. Det är därför så lätt att man lägger all skuld på sig själv, och anklagar sig själv för att det är ens eget fel, för man visste ju hela tiden, men vi vägrar bara acceptera. Vi vägrar öppna ögonen och vara ärliga mot oss själva. Och när vi väl tvingas göra detta, är det oftast för sent. Allt känns för jävligt för stunden, och det känns som om smärtan bara ökar för varje tår vi fäller. Känslan att livet aldrig vänder och man ligger kvar på botten sitter i, ända tills man själv väljer att vända på livet. Man måste själv komma till den punkten då hela kroppen säger ifrån, och man ser sin egen spegelbild. Man ser den våta kudden, de förstörda nätterna och de oroliga vännerna. Man ser sig själv, man ser tillbaka på det som varit, och man inser för första gången att man måste gå vidare. Man ser möjligheterna, och man ser "hoppet". När man kommer till den vändpunkten, och man känner verkligen inuti att man är stark nog att gå vidare, försöka, ta nya, små steg framåt, då är man stark nog. Det kan ta veckor, månader eller år. Men det är ingen annan som får pusha dig att göra någonting du inte vill. Man ska aldrig dölja sorgen, eller försöka komma ifrån den. Har man smärtor och sorg kvar så måste man låta det ta sin tid. Det finns ingenting som kan få det att bara försvinna. Man kan ha roligt tillsammans med vänner, som får en att tänka på annat, just för stunden. Det lindrar för en kort period, men alla vet att när man kommer hem och ska lägga sig är man tillbaka på samma plats igen. Känslorna och smärtan kommer tillbaka. De kommer alltid finnas där, tills du själv är redo att gå vidare. Dina vänner är det viktigaste du har i detta läge. Dom stöttar dig och vill dig ditt bästa, ta vara på det. Men låt ingen tvinga dig att glömma på stört, det är få människor som klarar av det. Har det varit något speciellt, så sitter det kvar. Det sitter kvar tills du väljer att resa dig upp, känner att du är redo för nästa steg och gå vidare. Sanningen svider alltid i början, och det är hemskt när man får uppleva det. Men en dag kommer du komma till den där vändpunkten. Någonting kommer att klarna upp för dig, och du kommer att bli stark nog. Det kan komma in en person i ditt liv, som förändrar hela din värld, och lyfter upp dig från botten till himlen. Du vet vad som hände för mig. Någon kom och lyfte upp mig till världen igen, och jag insåg vilka möjligheter jag hade och nu sitter jag här idag, lycklig och kär som aldrig förr. En dag vänder allt, och du kommer förstå vilken fin människa du är, och att du verkligen är värd någon som ser vad du behöver, och som vet hur du ska bli behandlad. ♥